Face your fear! 27 april 2010

Häromdagen hände det. Jag har svurit och förbannat, tänk igenom det och tjatat om det... Vad skulle hända den dagen en "pitbull" (ja, jag vet att det är en term som används på ett flertal olika hundraser) kommer lös mot mig? Helt övertygad om att jag minst skulle kissa på mig, skrika, kasta saker, stå helt stelfrusen... Jag tycker inte särskilt mycket om hundar, ett fåtal går bra, och jag tycker definitivt inte om "farliga" hundar. Dessutom har jag varit allergisk sedan koltåldern...Vi visste att vi skulle få en ny granne här i huset, en granne med en "pitbull". Vi vädrade alla våra åsikter med varandra. Jag hade tvättid den dagen, i söndags. Ungarna lekte med varandra inomhus. Väl i tvättstugan, hör jag ett ljud, därefter ser jag min skräck och jag känner hur jag blir alldeles kall... Tack och lov så fungerar min hjärna lite som så att jag lugnar ner mig när det är på "riktigt". Hunden kom ner i källaren alldeles själv, eftersom alla dörrar var öppna... Han var stor och ser ut som en "pitbull", men jag var lugn och sa till honom (jo, en han är det) att gå till matte och husse. Han lunkade iväg, mest nyfiken, och jag efter. Fick pratat med ägarna - trevliga, så det ska nog gå bra. Summan av kardemumman, är att jag lärde mig något om mig själv. För det första är jag tacksam över att sonen och kompisen inte var med, får då kan jag ha reagerat på ett annat vis. Men - jag tjatar och klagar väldigt mycket, jämt, och inser att jag redan då går igenom de situationer som jag måste kunna hantera innan de händer. Så var det när jag var liten också, jag var tvungen att ligga steget före för att veta vad som kanske skulle hända när man steg innanför ytterdörren i hemmet. Igår hälsade hunden på mig, slickade mig på handen och vi var båda nöjda med det... fast lite rädd var jag allt.